Hans Evers och musiken.
Det här är min bakgrund när det gäller musiken. Jag är född 1940 och är uppväxt med musik hemma. Mamma spelade piano och som liten somnade jag ofta in till hennes toner. Pappa spelade klassisk gitarr, min syster också piano och min bror fiol. Det var inget för mig. Den klassiska musiken var inte riktigt i min smak vid den tiden. Men musikintresset för den lätta musan var enormt stort. På lunchrasterna slängde jag i mig maten och cyklade hem (c:a 1 km) för att lyssna på lunchmusiken i radion. Denna bestod av 2-3 ensembler som spelade. En som jag minns väl var Allan Erikssons kvintett – alltid elegant spelat! På en skolresa till Funäsdalen fanns det en kille, som spelade dragspel. Detta var mitt instrument!!! Kärlek vid första öronkastet, så att säga. 1955 fick jag hjälp med att köpa ett litet pianodragspel. Att knappspel hade varit en smartare idé, var det ingen som förstod.
Där började det hela med en dragspelsskola av Jularbo/Gylling/Walter. Jag bytte snart till ett mer fullvuxet spel. Hans-Erik Nääs hade en liten källarstudio två kvarter hemifrån. Jag gick någon termin där, men eftersom han var ute och reste mycket, blev det ingen regelbundenhet i lektionerna. En dag hade han med sig ett sprillans nytt och superlätt Bengts-spel. Därmed blev hans fina Serenelli-spel till salu, vilket jag köpte 1957. Det är samma spel, som jag har än i denna dag. Jag försökte finna en ny lärare när Hans-Erik inte hade tid längre. Det var stört omöjligt, så jag satt mest och tragglade för mig själv. Hösten 1962 fick jag en anställning som allmänljudtekniker på SR. Kul jobb! Jag lärde mig på egen hand att läsa partitur, vilket var en nödvändighet, för att kunna bli antagen som musiktekniker, d.v.s. en som spelar in levande musik. Det var år 1969, när jag blev antagen som musiktekniker, som jag på riktigt märkte vad andra musiker kunde – även ungdomar. Då la jag dragspelet på hyllan. Musik skulle jag inte syssla med i annan form än att spela in andra – men å andra sida – det var jag rätt bra på! Fältet spände över ett register från Våra Favoriter, allsköns barnprogram med levande musik till de olika symfoniorkestrarna i landet och operan i Stockholm och på Drottningholm. Ett roligare jobb kan man inte ha !!! Mot slutet av 70-talet frågade en dragspelande ljudkollega, Sten-Öje Francke, varför jag hade slutat att spela själv. Jag förklarade att skillnaden mot det jag kunde åstadkomma och de jag mötte i jobbet var så stor, att jag inte hade inom det området att göra. Han frågade då rakt på sak: ”Innan du blev musiktekniker, hade du inte roligt när du spelade?” Jag tror att han fick ställa den frågan tre gånger, innan jag motvilligt var tvungen att erkänna, att jag hade roligt. ”Sluta genast och göra jämförelser! Du är inte proffsmusiker. Du är en glad amatör, som har roligt. Du är ljudproffs – det är inte dom. Det är tillåtet att bara ha roligt med den egna musiken!!!” Därmed började jag spela duetter tillsammans med honom. |
En annan dragspelande kollega var Marian Larsson. Hon hade besökt en stor dragspelsorkester i Sundbyberg. Vi fick mer eller mindre order, att åka dit till nästa repetition – och vi skulle ta våra instrument med. Vi ”fastnade” alla tre i denna fantastiska orkester, d.v.s. Sundbybergs Dragspelsklubb (SDK), under ledning av Hans Muthas och Elis Brandt. Vi tre bildade också ensemblen Intervallerna med Willjam Liljeberg och Alf Hansson. Med den som språngbräda kunde vi komma in på Tage Johanssons kurser för dragspelspedagoger i Bollnäs. Jag hade alltid önskat att få en bra dragspelsutbildning men hade med tiden funnit, att det behövdes många fler bra dragspelslärare i landet. Instrumentets status var dessutom alldeles på tok för låg och dragspelet behövde komma in på musikhögskolan i Sverige också. Tillsammans med Lars Holm startade Tage och jag Sveriges Dragspels- och Accordeonpedagogers Förbund år 1984.
Efter något år blev jag dess ordförande och tillsammans med Tage också dess redaktör. Förbundet gav ut en mycket ambitiös tidning på 24 sidor 4 ggr om året. Under ledning av Lars Holm utvecklades ett gradsystem för olika svårighetsgrader i undervisningen. På en liten reseskrivmaskin skrev jag stora delar av materialet i tidningen. Mot slutet av min tid som redaktör hade datorn kommit in i mitt liv. Nu gick det betydligt enklare för den ordblinde redaktören att rätta stavfelen. Jag hade nu också på allvar börjat utbilda personalen på TV i Sverige och också i de Nordiska länderna parallellt med mitt ljudteknikerjobb. Två jobb plus SDAF var minst ett för mycket. Jag var nog rätt nära att gå in i väggen och beslutade, att från och med 1989 återigen lägga dragspelet på hyllan tillsammans med mitt 5 år långa engagemang i SDAF. (Förbundet la ner sin verksamhet vid utgången av 2006). 2005 hade jag blivit pensionär. Jag blev nu inbjuden till en julfest med många ur det gamla SDK-gänget. Den orkestern var inte längre aktiv. Här lyckades Britta Tumlin övertala mig att gå med i ensemblen Prista, under Per-Erik Erikssons eminenta ledning. Många i denna ensemble kom från SDK. Jag hade redan i början på 80-talet börjat skriva arrangemang för SDK-orkestern. Här finner vi bl.a. Neapolitansk Serenad, och ett antal bearbetningar av kända Leroy Anderson-kompositioner. Allt handskrivet! När jag kom till Prista, köpte jag mitt första notskrivningsprogram (Print Music). Det visade sig vara något otillräckligt och jag blev tvungen att köpa in det betydligt mer professionella Finale. Nu börjar jag föra över mina gamla handskrivna arr till digital form och börjar också skriva nya arrangemang. Idag rymmer biblioteket över 100 egna arrangemang. Vissa låtar behövde klockspel och jag köpte in ett enkelt sådant. Det visade sig vara betydligt svårare att spela, än jag tänkt. Metallplattorna var allt för små. Ett riktigt klockspel visade sig kosta 20-25000 kr !!! En synt med bra högtalare till, kunde jag köpa för 6-7000 kr. Så fick det bli! Här fanns också en bra kör för Persisk Marknad, mm bra instrumentimitationer. Packlista för repetitioner med Prista: 1 Dragspel (Serenelli Wagner, troligen byggt 1948). 1 Basdragpel (Hohner), lån från Kerstin. 1 Synt (Casio). 1 Syntstativ. 1 Högtalare. 1 Slagverksväska (tamburin, maraccas, bjällror, block, triangel, piska, mm som låter). 1 Väska med reservnoter c:a 10 kg. 1 Kasse med sittdynor. Ibland också ett Accordeonspel (Ellegaard Special). … Tur man har en rymlig bil. Det ser ut som om jag skall flytta hemifrån … Hälsningar Hasse Evers |